Om konsten att låta sig överraskas
Jag trodde aldrig jag skulle få höra moderata ungdomsförbundet tacka Ung vänster, SSU och Grön ungdom för att de gick med i samma demonstration. Jag trodde inte heller att jag skulle få se hip hoparen Timbuktu stå på samma scen, och tala i samma fråga, som liberala Kvällspostens politiske redaktör Peter J. Olsson. Och jag trodde definitivt aldrig jag skulle få se äldre damer i dräkter och pärlhalsband gå i samma demonstrationståg som 18-åriga blekhyade och hålögda hackers. Ändå hände allt detta, alldeles nyss i den stora demonstrationen mot FRA-lagen i Malmö. En demonstration som enligt polisen samlade över tusen deltagare - från högern ända ut till anarkister och syndikalister
Lika överraskande var stämningen. Självfallet fanns det en djup ilska mot FRA-lagen och regeringen där - inte minst hos de "egna" ungdomsförbunden. Men också glädje, "fighting spirit" och känslan av att göra något viktigt tillsammans. Inte helt olikt känslan på MFF:s supporterläktare när hemmalaget närmar sig motståndarnas mål (För utsocknes läsare är MFF ett fotbollslag i Malmö-trakten).
Att kunna tänka det otänkbara, "think outside the box", anses vara en kärnkompetens för omvärldsanalytiker och trendspanare. Men det är väl bara att erkänna. När det gäller hur snabbt motståndet FRA-lagen slagit genom, hur brett den slagit igenom och hur det tycks förena grupper som normalt är oförsonliga motståndare, ja då är vi många som missat de första viktiga signalerna. En liten tröst i sammanhanget är dock att regeringen tycks ha blivit mest tagen på sängen av alla. Och det säger inte lite!
Regeringens analys av varför man förlorat debatten är också intressant. För Reinfeldt tycks det mest handla om att väljarna missförstått lagen och om att sensationslystna media hindrat regeringen från att föra ut sakliga fakta i målet. Det är ingen ovanlig reaktion från organisationer som hamnar i opinionskris, känner sig missförstådda och försatts i belägringstillstånd. Men den är icke desto mindre lika felaktig som farlig. För FRA-frågan har snabbt utvecklats från sakfråga till viktig symbolfråga. Och då hjälper inte längre några tekniska argument i sakfrågan; de riskerar snarare att göra ont värre.
Ett skäl till att frågan har vuxit så snabbt, tror jag är att den fångat upp ett underliggande missnöje med den politiska makten i allmänhet och regeringen Reinfeldt i synnerhet. Ett missnöje som, paradoxalt nog, nu tycks förena såväl nya som gamla moderater. De gamla moderaterna känner sig överkörda i en lång rad för dem viktiga frågor som arbetsrätten, värnskatten och försvaret. För de nya väljarna var ett viktigt skäl till att man röstade fram regeringen säkert att Reinfeldt profilerade sig som en mänsklig, lyssnande och empatisk statsministerkandidat. Något många "nya moderater" upplevde som en befrielse efter år med Göran Perssons självgoda och maktfullkomliga ledarskap.
Men bilden av Reinfeldt har snabbt ändrats. I förra veckan var jag på en fest med hög "moderatfaktor". Där var Reinfeldts "autistiska ledarskap" ett stående tema. Ett av många ganska råa skämt om partiledaren var: "Hur imiterar man Fredrik Reinfeldt? Jo genom att kupa händerna och pressa dem så hårt mot öronen att inte minsta ljud från partimedlemmarna tränger in!" Det såg onekligen riktigt lustigt ut. Men borde inte vara det minsta lustigt för regeringen!
Efter två år vid makten framstår Reinfeldt allt mer som blek kopia av Persson, lika dålig på att lyssna, men mycket sämre på att kommunicera. Och i det läget är det inte konstigt att FRA-frågan får sådan sprängkraft. Det är en fråga där frustrationen över regeringens dövhet förenar gamla moderater, nya moderater och folk av i stort sett alla andra politiska schatteringar.
Den utvecklingen är inte på något sätt unik för Sverige. Att outsidern Barack Obama kunde slå ut insidern Hillary Clinton i USA, beror nog också - åtminstone delvis - på en misstro mot etablissemanget i Washington. Ett ännu tydligare exempel är den irländska folkomröstningen om EU fördraget. Trots att Irland rent objektivt är ett av de länder som tjänat mest på EU-medlemskapet röstade en majoritet ändå nej. Också här tror jag det till stor del handlar om proteströstning mot ett politikerskrå som man upplever står allt för långt från "vanligt folk".
Vi upplevde lite av samma situation i Sverige under EU och kärnkraftsomröstningarna. Folket gav det politiska etablissemanget en näsknäpp. Två viktiga faktorer har emellertid tillkommit sedan dess. Den första är nya väljargrupper, 80-talister och senare, som inte alls har samma lojalitet mot partiorganisationerna eller respekt för de gamla hierarkiska strukturerna som äldre väljare. För dem ligger inget traumatiskt i att revoltera mot partiledningen eller skapa tillfälliga allianser med själsfränder från andra partier.
Den andra är Internet och då i synnerhet det som brukar kallas Web 2.0 - sociala nätverk, bloggar och communities. Med hjälp av användargrupper och kompisnätverk på nätet kan man snabbt få med sig nya grupper, som varken är med i traditionella partier, ungdomsförbund, fackförbund eller NGO:s. Vilket förmodligen är ett av skälen till att Malmödemonstrationen så snabbt kunde samla så många deltagare, semestern och solskenet till trots.
Men dessa faktorer tycks regeringen ha missat i sin omvärldsanalys. Istället tycks man hoppas på att FRA-motståndet antingen ska ebba ut av sig själv, eller att väljarna ska byta åsikt så fort de får se fakta i målet. Jag tror att risken är stor att effekten blir den motsatta. När regeringen lämnar walk over i debatten (nu senast med Advokatsamfundets generalsekreterare Anne Ramberg), bekräftar man bara bilden av att man har något att dölja. När regeringen försöker diskutera teknikaliteter i lagen, förstärker man bara bilden av att man inte lyssnar, har tappat sin värderingsmässiga kompass och inte förstår vad missnöjet egentligen handlar om.
Om regeringen verkligen vill vinna nästa val, tror jag att det bara är att bita i det sura äpplet, först som sist. Det vill säga strategisk reträtt i FRA-frågan, en mycket offensivare omvärldsbevakning och en helt ny och öppnare kommunikationsstrategi som både bygger på att lyssna och att mycket offensivare ta debatten. I längden håller det inte att huka var gång det blir kris i media, bloggvärlden eller i de egna leden.
Det finns exempel på företag som klarat att vända liknande kriser, men de är ganska få. Risken är därför uppenbar att det ligger åtskilligt i vad Kvällspostens Peter Olsson så poetiskt skrev på sin Facebook-sida efter demonstrationen igår: "Över tusen kom till demonstrationen! "Vad var det som brast? Sverige ur dina händer, Reinfeldt!""
Leif Jansson
Lika överraskande var stämningen. Självfallet fanns det en djup ilska mot FRA-lagen och regeringen där - inte minst hos de "egna" ungdomsförbunden. Men också glädje, "fighting spirit" och känslan av att göra något viktigt tillsammans. Inte helt olikt känslan på MFF:s supporterläktare när hemmalaget närmar sig motståndarnas mål (För utsocknes läsare är MFF ett fotbollslag i Malmö-trakten).
Att kunna tänka det otänkbara, "think outside the box", anses vara en kärnkompetens för omvärldsanalytiker och trendspanare. Men det är väl bara att erkänna. När det gäller hur snabbt motståndet FRA-lagen slagit genom, hur brett den slagit igenom och hur det tycks förena grupper som normalt är oförsonliga motståndare, ja då är vi många som missat de första viktiga signalerna. En liten tröst i sammanhanget är dock att regeringen tycks ha blivit mest tagen på sängen av alla. Och det säger inte lite!
Regeringens analys av varför man förlorat debatten är också intressant. För Reinfeldt tycks det mest handla om att väljarna missförstått lagen och om att sensationslystna media hindrat regeringen från att föra ut sakliga fakta i målet. Det är ingen ovanlig reaktion från organisationer som hamnar i opinionskris, känner sig missförstådda och försatts i belägringstillstånd. Men den är icke desto mindre lika felaktig som farlig. För FRA-frågan har snabbt utvecklats från sakfråga till viktig symbolfråga. Och då hjälper inte längre några tekniska argument i sakfrågan; de riskerar snarare att göra ont värre.
Ett skäl till att frågan har vuxit så snabbt, tror jag är att den fångat upp ett underliggande missnöje med den politiska makten i allmänhet och regeringen Reinfeldt i synnerhet. Ett missnöje som, paradoxalt nog, nu tycks förena såväl nya som gamla moderater. De gamla moderaterna känner sig överkörda i en lång rad för dem viktiga frågor som arbetsrätten, värnskatten och försvaret. För de nya väljarna var ett viktigt skäl till att man röstade fram regeringen säkert att Reinfeldt profilerade sig som en mänsklig, lyssnande och empatisk statsministerkandidat. Något många "nya moderater" upplevde som en befrielse efter år med Göran Perssons självgoda och maktfullkomliga ledarskap.
Men bilden av Reinfeldt har snabbt ändrats. I förra veckan var jag på en fest med hög "moderatfaktor". Där var Reinfeldts "autistiska ledarskap" ett stående tema. Ett av många ganska råa skämt om partiledaren var: "Hur imiterar man Fredrik Reinfeldt? Jo genom att kupa händerna och pressa dem så hårt mot öronen att inte minsta ljud från partimedlemmarna tränger in!" Det såg onekligen riktigt lustigt ut. Men borde inte vara det minsta lustigt för regeringen!
Efter två år vid makten framstår Reinfeldt allt mer som blek kopia av Persson, lika dålig på att lyssna, men mycket sämre på att kommunicera. Och i det läget är det inte konstigt att FRA-frågan får sådan sprängkraft. Det är en fråga där frustrationen över regeringens dövhet förenar gamla moderater, nya moderater och folk av i stort sett alla andra politiska schatteringar.
Den utvecklingen är inte på något sätt unik för Sverige. Att outsidern Barack Obama kunde slå ut insidern Hillary Clinton i USA, beror nog också - åtminstone delvis - på en misstro mot etablissemanget i Washington. Ett ännu tydligare exempel är den irländska folkomröstningen om EU fördraget. Trots att Irland rent objektivt är ett av de länder som tjänat mest på EU-medlemskapet röstade en majoritet ändå nej. Också här tror jag det till stor del handlar om proteströstning mot ett politikerskrå som man upplever står allt för långt från "vanligt folk".
Vi upplevde lite av samma situation i Sverige under EU och kärnkraftsomröstningarna. Folket gav det politiska etablissemanget en näsknäpp. Två viktiga faktorer har emellertid tillkommit sedan dess. Den första är nya väljargrupper, 80-talister och senare, som inte alls har samma lojalitet mot partiorganisationerna eller respekt för de gamla hierarkiska strukturerna som äldre väljare. För dem ligger inget traumatiskt i att revoltera mot partiledningen eller skapa tillfälliga allianser med själsfränder från andra partier.
Den andra är Internet och då i synnerhet det som brukar kallas Web 2.0 - sociala nätverk, bloggar och communities. Med hjälp av användargrupper och kompisnätverk på nätet kan man snabbt få med sig nya grupper, som varken är med i traditionella partier, ungdomsförbund, fackförbund eller NGO:s. Vilket förmodligen är ett av skälen till att Malmödemonstrationen så snabbt kunde samla så många deltagare, semestern och solskenet till trots.
Men dessa faktorer tycks regeringen ha missat i sin omvärldsanalys. Istället tycks man hoppas på att FRA-motståndet antingen ska ebba ut av sig själv, eller att väljarna ska byta åsikt så fort de får se fakta i målet. Jag tror att risken är stor att effekten blir den motsatta. När regeringen lämnar walk over i debatten (nu senast med Advokatsamfundets generalsekreterare Anne Ramberg), bekräftar man bara bilden av att man har något att dölja. När regeringen försöker diskutera teknikaliteter i lagen, förstärker man bara bilden av att man inte lyssnar, har tappat sin värderingsmässiga kompass och inte förstår vad missnöjet egentligen handlar om.
Om regeringen verkligen vill vinna nästa val, tror jag att det bara är att bita i det sura äpplet, först som sist. Det vill säga strategisk reträtt i FRA-frågan, en mycket offensivare omvärldsbevakning och en helt ny och öppnare kommunikationsstrategi som både bygger på att lyssna och att mycket offensivare ta debatten. I längden håller det inte att huka var gång det blir kris i media, bloggvärlden eller i de egna leden.
Det finns exempel på företag som klarat att vända liknande kriser, men de är ganska få. Risken är därför uppenbar att det ligger åtskilligt i vad Kvällspostens Peter Olsson så poetiskt skrev på sin Facebook-sida efter demonstrationen igår: "Över tusen kom till demonstrationen! "Vad var det som brast? Sverige ur dina händer, Reinfeldt!""
Leif Jansson
0 kommentarer:
Skicka en kommentar
Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]
<< Startsida