Om konsten att rösta emot sina värderingar
På onsdag kan riksdagen klubba igenom "FRA-lagen" som ska ge Försvarets Radioanstalt legal rätt att avlyssna telefonsamtal och datatrafik. Jag tänker inte göra ännu ett inlägg i sakfrågan. Skulle förslaget gå igenom, beror det i alla fall inte på att det skulle saknas bra argument emot det. Tvärtom! Problemet ligger snarare i att ett antal riksdagsledamöter, som normalt talar om vikten av att ta eget ansvar, den här gången väljer att rösta emot sin egen övertygelse, sina egna värderingar och de väljare som gett dem stöd i personvalet. Inte undra på att åtskilliga av dem sägs "våndas" inför omröstningen En annan lika märklig "contradition in terms" är att politiker säger sig vilja värna om det öppna samhället, rättsäkerhet och personlig integritet genom att ge staten möjligheter att inskränka just dessa värden. Eric Arthur Blair (aka George Orwell) måste nicka igenkännande i sin grav.
Ur ett mindre personligt och mera professionellt perspektiv kan man göra flera intressanta reflektioner kring beslutsprocessen. Den lär oss åtskilligt om hur gruppdynamiken bakom dåliga beslut fungerar. Och den säger också en hel del om hur två barn av den tidiga industrialismen - massmedia och parlamentarismen - nu på allvar utmanas av ny teknik och nya social mönster
Låt oss börja med beslutsprocessen. Alla vackra ord om demokrati och personval till trots, bygger de politiska partierna i praktiken på samma principer som de auktoritära system de en gång ersatte. Beslut fattas av partiledningen - i bästa fall efter internt rådslag - och riksdagsledamöternas uppgift är att rösta i enlighet med och argumentera för dessa beslut. Punkt!
Systemet har sina fördelar. I de klassiska blockskiljande frågorna, där väljarna aktivt väljer det ena blocket och ger det ett tydligt mandat, är behovet av politiska vildar litet. Men det fungerar sämre för frågor där inte skiljelinjen går mellan blocken och där väljarna uppenbarligen har en annan uppfattning än partiledningen. I det läget hamnar riksdagsledamoten lite som den beryktade åsnan mellan hötapparna. Är lojaliteten störst med partiledningen eller med väljarna? Resultatet brukar ofta bli att partiprestigen vinner!
Dilemmat är långt ifrån nytt. Historikern Barbara Tuchman ger i sitt klassiska verk Dårskapens vägar (The March of Folly: From Troy to Vietnam) en rad exempel på politiker som medvetet fattat beslut som går tvärs emot deras egna intressen. Hon tar bland annat upp Trojas katastrofala krig med Grekland, hur de medeltida katolska påvarna provocerande fram Protestantismen, hur Storbritannien förlorade sina kolonier och hur USA förlorade kriget i Vietnamn. Boken skrevs 1984 och tyvärr dog Tuchman 1989. Men hade hon levt idag är jag säker på att både det Sovjetiska imperiets fall och USA:s krig i Irak hade förtjänat var sitt kapitel.
Det gruppdynamiska fenomenet som ligger bakom dessa misslyckade beslut - och förmodligen också liberala partiers stöd åt FRA-lagen - brukar kallas "Groupthink". Groupthink uppstår när medlemmarna i en grupp undviker att kritisk testa, analysera och utmana sina föreställningar i ett försök nå konsensus och undvika konflikter inom gruppen. En första konsekvens av "Groupthink" brukar bli så kallade "Business Blindspots", eller blinda fläckar. Blinda fläckar kan både finnas i form av delar av verkligheten man inte vill se och i form av egna myter som inte får ifrågasättas. Och om man är blind för omvärlden och sneglar för mycket på vad chefer och kollegor tycker, ja då är risken stor att man börjar fatta beslut som går tvärs emot de egna intressena!
Historien är full av sådana beslut, inom politiken såväl som inom näringslivet. Ett uttjatat exempel var när Facit fortsatte att satsa på elektromekaniska räknare trots att man egentligen visste att det bara var en tidsfråga innan de skulle konkurreras ut av de nya elektroniska räknarna. Ett annat är musikindustrins miserabla hanteringar av den nya digitala tekniken (Mer om detta på bloggen under rubriken: Om konsten att bita i det sura äpplet). Ett tredje hur den amerikanska bilindustrin lät sig bli "överkörd" av de japanska utmanarna
Den som vill läsa mer om fenomenet skaffar lämpligen Åke Ortmarks bok "Jasägarna: medlöpare och nickedockor kring Gyllenhammar, Karl XII, Kreuger och andra furstar". Det är en skrämmande genomgång av hur grupptänkandets mekanismer i kombination med ett auktoritärt ledarskap resulterat i den ena stora katastrofen efter den andra. Rymdskytteln Challenger, Grisbukten, Kreuger-kraschen och Regalskeppet Vasa, bara för att nämna några. Ett annat lästips är en krönika om "De farliga Ja-sägarna" Inga-Britt Ahlenius skrev i DN för några år sedan. Den känns definitivt inte mindre aktuell idag.
Ett genomgående tema i Ortmarks bok är att informationen om den kommande katastrofen alltid funnits i beslutsgruppen, men att självcensuren gjorde att den aldrig fick diskuteras. Som exempel på kulturen inom General Motors (GM) nämner Ortmark att Lloyd Reuss, koncernchef i GM vid 90-talets början, var särskilt förtjust i folk som utan att blinka kunde säga "Jag är just på väg att instämma i ditt nästa yttrande". Onekligen ett udda sätt att åstadkomma en öppen kultur.
Botemedlet är att tillåta debatt, släppa fram kritiker och institutionalisera djävulsadvokater och slavar med rätt att viska det där som inte andra få säga i furstens öra. Det vill säga personer som har mandat att öppet säga sanningarna som egentligen alla känner till - men ingen vågar nämna.
Sett är det perspektivet känns gruppledarnas hantering av de borgerliga riksdagsgrupperna i FRA-ärendet inte särskilt upplyftande. Man får inte direkt känslan av att det handlar om ett öppet klimat, snarare att eventuella kritiker ska argumenteras ner och ställa in sig i ledet för gruppens bästa. Eller som folkpartiet liberalernas gruppledare Johan Pehrsson sammanfattade det i TV: Vi är individer som ställer upp för ett parti och inte ett parti som ska ställa upp för en individ. Kanske lika bra att droppa liberalerna ur partinamnet!
Det är bara att hoppas att inte andra politiska frågor hanteras på samma sätt. Skulle så vara fallet finns det all anledning att oroa sig för Sveriges förmåga att hantera de många utmaningar vi som land står inför under de kommande åren.
Just nu ser det ut som om de borgerliga partiledningarna med partipiskan i hand lyckas driva igenom förslaget, möjligen med mindre justeringar. Men frågan är om inte den segern på sikt visar sig bli en Pyrrhusseger för det traditionella politiska systemet. För det är ju faktiskt inte inom partierna som den verkligt spännande debatten om FRA-förslaget har förts. Den har inte heller förts i traditionella massmedia - inte förrän de allra sista dagarna.
Anders Mildner som bloggar om nya medier och ny kultur i Sydsvenskan har bland mycket annat intressant skrivit om hur dåliga "traditionella" medier varit på att fånga upp FRA-debatten och hur den istället tog fart i "nya" medier som sociala nätverk och bloggar. Han skriver bland annat att "Svenska Dagbladet kunde till exempel börja skriva om FRA-debatten först när redaktionen kom på "det kokar i bloggosfären"-vinkeln och har sedan dess utökat sin bevakning - för att i dag slutligen dra ämnet över hela framsidan."
Kokar gör det onekligen; i bloggar, i communites, på siter som http://www.stoppafralagen.nu/, i form av namninsamlingar på nätet och mailbombning av riksdagsledamöter (fast i går verkade Riksdagens mailsystem, påpassligt nog, bara skicka mailen i retur). Jag har tappat räkningen på hur många grupper mot FRA-lagen som skapats på Facebook, de tycks i alla fall växa upp som svampar ur marken en regnig höstdag.
Här börjar det bli riktigt intressant. För samtidigt som intresset för traditionell partipolitik går ned, och partierna får allt svårare att rekrytera såväl medlemmar som aktiva, tycks människors engagemang i olika sakfrågor bara öka. På nätet går att hitta mer eller mindre spontana protestgrupper mot allt från ICA Sankt Eriksplan till Skånetrafikens prishöjningar och SJ:s nya bokningssystem. Ännu så länge kanske ett nischfenomen, men logiken börjar bli allt tydligare. Spontana aktioner uppstår på nätet, fångar när de blivit stora nog massmedias intresse, och tvingar då i sin tur makthavarna att reagera.
Medan de traditionella partierna mest tycks vara befolkade av trötta partibyråkrater, söker sig människor med ett brinnande engagemang för en specifik fråga i ökad utsträckning till dessa nya "virtuella enfrågepartier". Och när en debatt är avklarad söker de sig till en ny proteströrelse, ofta med samma brinnande engagemang. Riktigt spännande är att på nätet kan människor från hela världen som inte känner varandra och aldrig träffats plötsligt finna varandra i en gemensam fråga. Ett av de mera humoristiska exemplen Facebook-gruppen "I bet I can find 1,000,000 people who dislike George Bush!" som nu påstår sig ha 1.001.849 medlemmar. Detta kan till råga på allt ske utan att det syns på massmedias eller partipolitikernas radarskärmar förrän det är för sent. Mer om detta i boken "Here Comes Everybody - The Power of Organizing Without Organizations" av Clay Shirky. En recension finns här .
På sikt tror jag att detta kommer att bli en enorm utmaning för såväl massmedia som partipolitiken. Dessa numera ganska pensionsmässiga barn av industrisamhället utmanas nu båda av olika sociala fenomen som väl närmast får beskrivas informations- och interaktionssamhällets bebisar. De har definitivt inte lämnat blöjstadiet ännu - men de har framtiden för sig!
Hittills har försöken att möta utmaningarna inte lyckats särskilt väl. Ett exempel är personvalsystemet där centerpartisten Fredrick Federley vann personvalet i sin valkrets och folkpartisten Birgitta Ohlsson fick fler personröster än nuvarande fp-ledaren Jan Björklund. Båda har varit duktiga på att utnyttja nya medier, båda har varit kritiska i FRA frågan och båda har personliga väljare som är starkt kritiska till FRA-förslaget. Men trots det ser nu båda ut att tvingas ge upp sin självständiga ställning. Till Federleys försvar ska sägas att han sliter med frågan och verkligen försöker hitta en utväg. Men när det gäller, är det fortfarande den gamla logiken som gäller, och därmed klipps det mera moderna band de lyckats knyta till sina kärnväljare abrupt av.
Om inte partierna vill ge sig ut på samma plågsamma resa som Facit, skivindustrin och den amerikanska bilindustrin, har de all anledning att fundera på hur de själv behöver förändras i en värld där de politiska spelreglerna skrivs om i allt snabbare takt. Men tyvärr ger inte hanteringen av FRA-lagen något större hopp för framtiden!
Leif Jansson
Ur ett mindre personligt och mera professionellt perspektiv kan man göra flera intressanta reflektioner kring beslutsprocessen. Den lär oss åtskilligt om hur gruppdynamiken bakom dåliga beslut fungerar. Och den säger också en hel del om hur två barn av den tidiga industrialismen - massmedia och parlamentarismen - nu på allvar utmanas av ny teknik och nya social mönster
Låt oss börja med beslutsprocessen. Alla vackra ord om demokrati och personval till trots, bygger de politiska partierna i praktiken på samma principer som de auktoritära system de en gång ersatte. Beslut fattas av partiledningen - i bästa fall efter internt rådslag - och riksdagsledamöternas uppgift är att rösta i enlighet med och argumentera för dessa beslut. Punkt!
Systemet har sina fördelar. I de klassiska blockskiljande frågorna, där väljarna aktivt väljer det ena blocket och ger det ett tydligt mandat, är behovet av politiska vildar litet. Men det fungerar sämre för frågor där inte skiljelinjen går mellan blocken och där väljarna uppenbarligen har en annan uppfattning än partiledningen. I det läget hamnar riksdagsledamoten lite som den beryktade åsnan mellan hötapparna. Är lojaliteten störst med partiledningen eller med väljarna? Resultatet brukar ofta bli att partiprestigen vinner!
Dilemmat är långt ifrån nytt. Historikern Barbara Tuchman ger i sitt klassiska verk Dårskapens vägar (The March of Folly: From Troy to Vietnam) en rad exempel på politiker som medvetet fattat beslut som går tvärs emot deras egna intressen. Hon tar bland annat upp Trojas katastrofala krig med Grekland, hur de medeltida katolska påvarna provocerande fram Protestantismen, hur Storbritannien förlorade sina kolonier och hur USA förlorade kriget i Vietnamn. Boken skrevs 1984 och tyvärr dog Tuchman 1989. Men hade hon levt idag är jag säker på att både det Sovjetiska imperiets fall och USA:s krig i Irak hade förtjänat var sitt kapitel.
Det gruppdynamiska fenomenet som ligger bakom dessa misslyckade beslut - och förmodligen också liberala partiers stöd åt FRA-lagen - brukar kallas "Groupthink". Groupthink uppstår när medlemmarna i en grupp undviker att kritisk testa, analysera och utmana sina föreställningar i ett försök nå konsensus och undvika konflikter inom gruppen. En första konsekvens av "Groupthink" brukar bli så kallade "Business Blindspots", eller blinda fläckar. Blinda fläckar kan både finnas i form av delar av verkligheten man inte vill se och i form av egna myter som inte får ifrågasättas. Och om man är blind för omvärlden och sneglar för mycket på vad chefer och kollegor tycker, ja då är risken stor att man börjar fatta beslut som går tvärs emot de egna intressena!
Historien är full av sådana beslut, inom politiken såväl som inom näringslivet. Ett uttjatat exempel var när Facit fortsatte att satsa på elektromekaniska räknare trots att man egentligen visste att det bara var en tidsfråga innan de skulle konkurreras ut av de nya elektroniska räknarna. Ett annat är musikindustrins miserabla hanteringar av den nya digitala tekniken (Mer om detta på bloggen under rubriken: Om konsten att bita i det sura äpplet). Ett tredje hur den amerikanska bilindustrin lät sig bli "överkörd" av de japanska utmanarna
Den som vill läsa mer om fenomenet skaffar lämpligen Åke Ortmarks bok "Jasägarna: medlöpare och nickedockor kring Gyllenhammar, Karl XII, Kreuger och andra furstar". Det är en skrämmande genomgång av hur grupptänkandets mekanismer i kombination med ett auktoritärt ledarskap resulterat i den ena stora katastrofen efter den andra. Rymdskytteln Challenger, Grisbukten, Kreuger-kraschen och Regalskeppet Vasa, bara för att nämna några. Ett annat lästips är en krönika om "De farliga Ja-sägarna" Inga-Britt Ahlenius skrev i DN för några år sedan. Den känns definitivt inte mindre aktuell idag.
Ett genomgående tema i Ortmarks bok är att informationen om den kommande katastrofen alltid funnits i beslutsgruppen, men att självcensuren gjorde att den aldrig fick diskuteras. Som exempel på kulturen inom General Motors (GM) nämner Ortmark att Lloyd Reuss, koncernchef i GM vid 90-talets början, var särskilt förtjust i folk som utan att blinka kunde säga "Jag är just på väg att instämma i ditt nästa yttrande". Onekligen ett udda sätt att åstadkomma en öppen kultur.
Botemedlet är att tillåta debatt, släppa fram kritiker och institutionalisera djävulsadvokater och slavar med rätt att viska det där som inte andra få säga i furstens öra. Det vill säga personer som har mandat att öppet säga sanningarna som egentligen alla känner till - men ingen vågar nämna.
Sett är det perspektivet känns gruppledarnas hantering av de borgerliga riksdagsgrupperna i FRA-ärendet inte särskilt upplyftande. Man får inte direkt känslan av att det handlar om ett öppet klimat, snarare att eventuella kritiker ska argumenteras ner och ställa in sig i ledet för gruppens bästa. Eller som folkpartiet liberalernas gruppledare Johan Pehrsson sammanfattade det i TV: Vi är individer som ställer upp för ett parti och inte ett parti som ska ställa upp för en individ. Kanske lika bra att droppa liberalerna ur partinamnet!
Det är bara att hoppas att inte andra politiska frågor hanteras på samma sätt. Skulle så vara fallet finns det all anledning att oroa sig för Sveriges förmåga att hantera de många utmaningar vi som land står inför under de kommande åren.
Just nu ser det ut som om de borgerliga partiledningarna med partipiskan i hand lyckas driva igenom förslaget, möjligen med mindre justeringar. Men frågan är om inte den segern på sikt visar sig bli en Pyrrhusseger för det traditionella politiska systemet. För det är ju faktiskt inte inom partierna som den verkligt spännande debatten om FRA-förslaget har förts. Den har inte heller förts i traditionella massmedia - inte förrän de allra sista dagarna.
Anders Mildner som bloggar om nya medier och ny kultur i Sydsvenskan har bland mycket annat intressant skrivit om hur dåliga "traditionella" medier varit på att fånga upp FRA-debatten och hur den istället tog fart i "nya" medier som sociala nätverk och bloggar. Han skriver bland annat att "Svenska Dagbladet kunde till exempel börja skriva om FRA-debatten först när redaktionen kom på "det kokar i bloggosfären"-vinkeln och har sedan dess utökat sin bevakning - för att i dag slutligen dra ämnet över hela framsidan."
Kokar gör det onekligen; i bloggar, i communites, på siter som http://www.stoppafralagen.nu/, i form av namninsamlingar på nätet och mailbombning av riksdagsledamöter (fast i går verkade Riksdagens mailsystem, påpassligt nog, bara skicka mailen i retur). Jag har tappat räkningen på hur många grupper mot FRA-lagen som skapats på Facebook, de tycks i alla fall växa upp som svampar ur marken en regnig höstdag.
Här börjar det bli riktigt intressant. För samtidigt som intresset för traditionell partipolitik går ned, och partierna får allt svårare att rekrytera såväl medlemmar som aktiva, tycks människors engagemang i olika sakfrågor bara öka. På nätet går att hitta mer eller mindre spontana protestgrupper mot allt från ICA Sankt Eriksplan till Skånetrafikens prishöjningar och SJ:s nya bokningssystem. Ännu så länge kanske ett nischfenomen, men logiken börjar bli allt tydligare. Spontana aktioner uppstår på nätet, fångar när de blivit stora nog massmedias intresse, och tvingar då i sin tur makthavarna att reagera.
Medan de traditionella partierna mest tycks vara befolkade av trötta partibyråkrater, söker sig människor med ett brinnande engagemang för en specifik fråga i ökad utsträckning till dessa nya "virtuella enfrågepartier". Och när en debatt är avklarad söker de sig till en ny proteströrelse, ofta med samma brinnande engagemang. Riktigt spännande är att på nätet kan människor från hela världen som inte känner varandra och aldrig träffats plötsligt finna varandra i en gemensam fråga. Ett av de mera humoristiska exemplen Facebook-gruppen "I bet I can find 1,000,000 people who dislike George Bush!" som nu påstår sig ha 1.001.849 medlemmar. Detta kan till råga på allt ske utan att det syns på massmedias eller partipolitikernas radarskärmar förrän det är för sent. Mer om detta i boken "Here Comes Everybody - The Power of Organizing Without Organizations" av Clay Shirky. En recension finns här .
På sikt tror jag att detta kommer att bli en enorm utmaning för såväl massmedia som partipolitiken. Dessa numera ganska pensionsmässiga barn av industrisamhället utmanas nu båda av olika sociala fenomen som väl närmast får beskrivas informations- och interaktionssamhällets bebisar. De har definitivt inte lämnat blöjstadiet ännu - men de har framtiden för sig!
Hittills har försöken att möta utmaningarna inte lyckats särskilt väl. Ett exempel är personvalsystemet där centerpartisten Fredrick Federley vann personvalet i sin valkrets och folkpartisten Birgitta Ohlsson fick fler personröster än nuvarande fp-ledaren Jan Björklund. Båda har varit duktiga på att utnyttja nya medier, båda har varit kritiska i FRA frågan och båda har personliga väljare som är starkt kritiska till FRA-förslaget. Men trots det ser nu båda ut att tvingas ge upp sin självständiga ställning. Till Federleys försvar ska sägas att han sliter med frågan och verkligen försöker hitta en utväg. Men när det gäller, är det fortfarande den gamla logiken som gäller, och därmed klipps det mera moderna band de lyckats knyta till sina kärnväljare abrupt av.
Om inte partierna vill ge sig ut på samma plågsamma resa som Facit, skivindustrin och den amerikanska bilindustrin, har de all anledning att fundera på hur de själv behöver förändras i en värld där de politiska spelreglerna skrivs om i allt snabbare takt. Men tyvärr ger inte hanteringen av FRA-lagen något större hopp för framtiden!
Leif Jansson
upplagd av Docere
tisdag, juni 17, 2008
0 kommentarer
