Storebror ser dig, storebror skvallrar om dig

"Big Brother is watching you" myntades från George Orwells samhällskritiska roman 1984. Och många har citerat George Orwell i FRA-debatten kring lagen som realiserades i dagarna. Hotet mot den individuella integriteten är debattens epicentrum. Frågan är om vi inte skulle behöva diskutera ett större hot mot integriteten - skvallersajters sanningshalt. Vi börjar i skandalen Climategate.

Få ha missat den, skandalen Climategate, som invaderar världens bloggar just nu. För den som råkat missa den handlar det om en (eller flera) hackers som brutit sig in i de servrar som tillhör en av klimatforskningens främsta institutioner, Climate Research Unit vid University of East Anglia. De fann flertal mejl och dokument som skickats mellan framstående vetenskapsmän och som tycks visa vad många redan tror sig veta: Klimatforskarna manipulerar data till stöd för ”AGW-hypotesen” (att växthuseffekten är en följd av mänsklig påverkan). Enligt mejlen har forskarna justerat data på ett sådant sätt att det ser ut som om klimathotet är större än vad det egentligen är. Att världens alla klimatförnekare går upp i falsett över Climategate är inte förvånande. Värre är att mer respektabla journalister som tycks dras med. Forskarna själva har inte offentliggjort dessa mejl, så ännu är det hackers version av mejlväxling som ligger till grund. Det finns även uttalande från institutionn att de dokument som nu cirkulerar kan vara sanna, så tas uttalanden och citat ur sitt riktiga sammanhang, Oavsett om hackers har rätt eller fel, behöver det finnas just dessa brasklappar, någon har olagligt gjort intrång i en server och någon påstår sig sprida innehållet som fanns i detta. Vem är brottsling i detta? Forskarna? Hackers? Båda? Det är just det vi inte vet, men vi sprider så kallade sanningar som citat ”med sitt patetiska konspirerande, med sitt manipulerade av data och med sitt alarmistiska budskap har korrumpera klimatforskningen”. Även om dokumenten är äkta så sprids citat ur dem, totalt uttaget ur sitt sammanhang och skapar säkerligen nya betydelser. En annan, ur geografisk synpunkt, liknande incident är anklagelsen riktat mot en reklamman. Han anklagades grovt för mordförsök på två personer i Gamla Stan i Stockholm. Här påbörjades förloppet genom att ett vittne pekade ut mannen på en Facebook-bild och mannen hämtades av polis. Genast påbörjades en skvallerverksamhet på sajter som Flashback, där skvallret sedan landar i artiklar i kvällspress och nyhetssajter. När det sedan visas att mannen är oskyldig så har skvallerpersoner, ofta personer i närheten av mannen, bekänt att de önskade driva trafik till sina bloggar.

Frågan är när vi ska börja debattera moralen och sanningshalten i skvallersajter och bloggosfären? Vi debatter stort om FRA-lagen, men den personliga integriteten i våra privata e-poster, eller grovt förtal i skvallersajter – när ska vi börja diskutera detta? Docere tror att under 2010 kommer vi resonera mer om moral och etik på nätet. Och för att återgå till George Orwells framtidsdystopi 1984, kanske internet är vår nya Minisann (sanningsministeriet), de som har hand om propagandan och lögnerna.

DIANA UPPMAN