India Rising - continued

I torsdags presenterade Tata Motors till tonerna av "Also Sprach Zarathustra" världen billigaste bil Tata Nano. För motsvarande 16.000 kronor får man en bil, låt vara med blygsamma 33 hästkrafter och utan vare sig styrservo, elektriska fönsterhissar eller luftkonditionering.

På ett sätt precis vad man kunde vänta sig; med hjälp av låga priser är Tata Motors redan marknadsledande på lastbilar och bussar i Indien. Och enligt traditionell logik kommer bolaget att slås ut av internationella bilmärken - så fort medelklassen får råd att köpa dem och olika handelshinder tas bort. Precis som hände med gamla östeuropeiska tillverkare som Trabant när muren föll.

Men det är en farlig fördom. För samtidigt som man lanserar världens billigaste personbil, ligger Tata Motors i slutförhandlingar med problemtyngda Ford om att köpa Jaguar och Land Rover. Anrika Rover finns för övrigt redan i kinesiska händer. Till en del är syftet att komma ut avancerad teknologi, men framförallt vill man åt varumärken - både för att kunna röra sig upmarket på hemmamarknaden och för att kunna börja konkurrera globalt.

Tata Group, där Tata Motors ingår är Indiens största privatägda har de senaste åren varit uppe på global uppköpsrunda. Man började med att köpa engelska Tetly Tea, och har sedan bla köpt brittisk holländska Corus steel och skapat värdens femte största ståltillverkare. Man hör också till ett av de stora globala IT och outsourcingbolagen. Och när det gäller lastbilar och bussar har Tata Motors både köpt koreaqnska Daewoo's lastbilstillverkningen och köpt in sig i spanska Hispano Carrocera, en av Europas större busstillverkare.

Tata-koncernen är inte ensamma. Världens största stålföretag ArcelorMittal ägs till 43,6 av den indiska finansfamiljen Mittal. Aluminiumtillverkaren Hindalco blev genom köpet av kanadensiska Novelis 2007 störst i världen på rullad aluminium. Indiska läkemedelsbolag och flygbolag börjar också försöka expandera internationellt. Inget område tycks vara heligt; i somras tog sig indiska UBgroup in på skotsk whiskeymarknaden genom att köpa upp whisky-destilleriet Whyte & Mackay för 7,5 miljarder kronor.

En motsvarande utveckling sker i Kina. Lenova köpte IBM:s persondatortillverkning. Ericsson känner allt hårdare konkurrens från kinesiska Huawei och ZTE som ursprungligen konkurrerade med lågt pris, men nu tagit några prestigeorders på kompetens och kvalitet. Medan världens tredje största vitvarutillverkare, Haier, har skaffat sig ett europeiskt brohuvud på den tyska marknaden. Bara för att nämna några exempel.

Det kinesiska ambitionerna till trots är nog ändå de indiska företagen är intressantast att följa. För även om man har många problem - som usel infrastruktur, korruption och hierarkiskt styrda företag - har man också flera äss i rockärnen. Till exempel: En snabbt växande köpsugen hemmamarknad, tillgång till högutbildad och engelsktalande arbetskraft, en helt annan affärsmannakultur än i Kina - och sist men inte minst en stark revanschlust efter kolonialarvet. Kanske lite av samma revanschlust som bidrog till att en gång skapa det japanska undret.

Det är ju faktiskt inte så länge sedan vi betraktade japanska bilar som små, skruttiga kopior av amerikanska och europeiska bilar. Och ännu kortare sedan vi såg på samma sätt på koreanska bilar. Men idag är rollerna ombytta; 2007 blev året Toyota tog över titels som världens största personbilstillverkar från amerikanska GM. Så personligen skulle jag nog se det som ett större riskprojekt att placera pengar i den trötta amerikanska bilindustrin än i en pigg indisk uppstickare som Tata Motors.

Leif Jansson