Omvänd medikalisering stärker sina positioner

Borgmästare Michael Bloomberg i NY är mannen som förklarat krig mot fetma och ohälsa och också visat att han menat allvar med de vackra orden om bättre hälsa för New Yorkarna. Nu har han gjort det igen. I början av året tillkännagavs ytterligare en aktion i den hälsotrend som har kommit att benämnas "Food Nanny State". Den här gången är det amerikanernas saltintag som skall minskas.

Det började med att Bloomberg under 2008 bestämde sig för att ta krafttag mot den galopperande fetmaepidemin genom att tvinga snabbmatskedjorna att skylta med kaloriinnehållet i sina menyer. Initiativet väckte ilska hos de amerikanska individualisterna men samtidigt gehör hos den mer välbeställda delen av befolkningen som gjort hälsa till religion och snart följde Philadelphia city council i New Yorks och Bloombergs fotspår. LA city council gick ännu längre i sin omsorg om medborgarna när man förbjöd nyetablering av snabbmatsrestauranger i vissa delar av staden. Dessa delar hade en majoritet av afroamerikaner och latinos som man inte ansåg kunde fatta adekvata beslut om sitt eget matintag. Allt för medborgarnas bästa, även om de inte vet om det själva.

The salt reduction initiative, som den nya kampanjen kallas, har initierats av Bloomberg och 26 olika städer, stater och organisationer, däribland American Medical Association, har anslutit sig. Initiativet har som mål att minska amerikanernas saltintag med 20 % över fem års tid. Genom insatsen räknar man med att kunna rädda livet på 10 000-tals amerikaner genom att dödsfall till följd av stroke och hjärtattacker kraftigt kommer att minska.

The salt reduction initiative bygger på frivillighet och har redan vunnit gehör hos delar av den amerikanska livsmedelsindustrin som välkomnar initiativet i stort. Däremot har det uttalats en oro för den offensiva minskningstakten. Till 2014 vill man att livsmedelsproducenterna skall minska på saltinnehållet i sina produkter med 20-25 %. Men det finns producenter som är föregångare. Campbell har t ex minskat saltinnehållet i sina soppor med 50 % sedan 80-talet.

Bloomberg och NY är dock ingalunda först ut med saltbekämpningen. I Storbritannien har man fått ner saltkonsumtionen med 9 % över nio år genom ett nationellt program som hade till syfte att minska saltmängden i 85 utvalda livsmedelskategorier.

Vår närmaste granne i öst, Finland, införde redan 1992 föreskrifter om gränsvärden för saltinnehåll i livsmedel. Livsmedelsproducenterna tvingades att, tydligt och klart, deklarera saltinnehåll på förpackningarna till sina produkter och ange om detta överskred av myndigheterna fastlagda gränsvärden. Effekten blev den önskade och få livsmedelsproducenter valde att lägga sig över gränsvärdet även om detta inte fick några rättsliga eller andra påföljder. Från att ha legat på en genomsnittlig saltkonsumtion på 14 g/dag har man idag kommit ner i 9 g/dag. Än viktigare kan man konstatera att det genomsnittliga blodtrycket hos den finska befolkningen har sjunkit med i genomsnitt 10 mmHg och förekomsten av stroke har minskat med 60 % under samma period. Förhoppningsvis har den minskade saltkonsumtionen åtminstone bidragit till denna utveckling.

Högt blodtryck har av WHO konstaterats vara en av de 10 enskilt största riskfaktorerna för sjuklighet och död. Studier visar att bland svenskarna lider 40 % av högt blodtryck (SB>140 mmHG, DB>90mmHg) och andelen antas öka över tid. Högt blodtryck är alltså ett folkhälsoproblem och många vet inte ens om att de har högt blodtryck.

I Sverige har man tidigare haft en skeptisk hållning till saltets inverkan på blodtrycket och kopplingen till sjuklighet och dödlighet. I en rapport från statens beredning för medicinsk utvärdering (SBU) 2004 konstateras bland annat att svenskarna är måttliga saltkonsumenter och att det råder ett svagt samband mellan saltintag och förhöjt blodtryck. Denna inställning har dock starkt ifrågasatts av ledande hypertoniforskare som t ex Mattias Aurell på Sahlgrenska sjukhuset. Aurell är istället inne på den amerikanska och finska modellen och menar att svenska myndigheter måste agera för att minska saltkonsumtionen. Han vill till och med gå längre än Bloomberg och lagstifta om gränsvärden för salt i livsmedel.

De senaste åren har det dock skett en viss omsvängning i synen på salt och dess effekter på hälsan även i Sverige. Livsmedelsverket har t ex antagit ett nationellt saltprogram för 2007-2011 med målet att minska svenskarnas genomsnittliga saltintag från 10-12 g/dag till 5-6g/dag. Programmet har än så länge kommit att koncentrera sig på ökad dialog med och ökad medvetenhet bland livsmedelsproducenter och inte så mycket på föreskrifter och regleringar.

Frågan är varför vi svenskar har varit så skeptiska till saltets skadliga inverkan på hälsan. Beror det på en stark matkultur som härstammar från vårt medeltida samhälle och där salt fortfarande har en framträdande roll i t ex sillinläggningar, saltade charkvaror och bröd? Eller har vi varit hälsosamt ifrågasättande till skapade sanningar utan vetenskapliga bevis?

Intressant är att konstatera att förändring av livsstilsfaktorer vinner mer och mer gehör när det gäller att påverka hälsan. Allt fler länder väljer att göra nationella kampanjer och skapa föreskrifter för livsmedelsindustrin som har direkt påverkan på medborgarnas hälsa på områden som tidigare enbart behandlades med läkemedel. Kritik har tidigare riktats mot att läkemedelsindustrin bidragit till att medikalisera normala tillstånd i livet t ex oro. Här ser vi snarast det omvända då diagnostiserade sjukdomstillstånd i allt högre utsträckning åtgärdas med förändrade livsstilsfaktorer som t ex ändrade kostvanor. Bloombergs senaste saltkampanj är ytterligare ett tecken på att fenomenet omvänd medikalisering helt klart verkar stärka sina positioner på den internationella arenan.