The Decline and Fall of the British Car Industry
I slutet av 1700-talet skrev den brittiske historikern och parlamentsledamoten Edward Gibbon sin klassiker "The Decline and Fall of the Roman Empire". Om hade han levt idag kanske en mera passande titel kunde varit "The Decline and Fall of the British Empire - and the British Car Industry". För av det en gång så mäktiga brittiska imperiet finns bara enstaka spillror kvar av. Och den brittiska bilindustrin, med anrika varumärken som Rolls Royce, Bentley, Aston Martin, Jaguar och Land Rover, är så länge utsåld. Och för att strö ytterligare strö salt i såren är det i ökad utsträckning de gamla kolonierna som står för uppköpen.

Första uppköpsvågen kom i slutet av förra seklet. Tyska BMW köpte Rover, Land Rover och Rolls Royce, medan likaledes tyska Volkswagen köpte Bentley. Något som måste ha svidit i hjärtat på varje sann brittisk patriot. Ford tog hand om Jaguar, Aston Martin och köpte Land Rover från BMW.

Men de senaste åren har nya köpare dykt upp. Rover köptes av Shanghai Automotive Industry Corporation (som dock förlorade varumärket till Ford), med Aston Martin köptes av ett konsortium med två Dubai-fonder i botten. Och idag blev det klart att indiska Tata Motors köper Jaguar och Land Rover för 2,3 miljarder dollar. Det blir inte bättre av att Tata-koncernen redan har köpt Tetley Tea, och brittiskholländska Corus steel. Medan likaledes indiska UB group förra året köpte det skotska whisky-destilleriet Whyte & Mackay. Det är inte utan att man frestas att stämma in i Anders Fugelstads 70-tals visa: "Ingenting är längre som förut, alla gamla sanningar är slut".

En sanning som fortfarande håller är dock att det inte går att leva på gamla stolta varumärken och traditioner. Den som inte förnyar sig - i såväl erbjudandet till kund som i sina interna processer - riskerar snabbt att bli en uppköpskandidat. Det är en läxa den brittiska bilindustrin har lärt sig "the hard way", och som kanske den amerikanska bilindustrin är på väg att börja lära sig. 2007 blev ju faktiskt året då Toyota gick om General Motors och blev världens största biltillverkare. Och det är förmodligen bara början. Bakom de japanska biltillverkarna står en lång rad koreanska, kinesiska och indiska tillverkare som hungrigt väntar på att få kasta sig över den globala bilmarknaden. Så frågan är vem som äger GM, Ford och Chrysler om tio år?Om de nu överhuvudtaget finns kvar.

Leif Jansson

Arthur C. Clarke. Visionär, outsider och brobyggare
"The grand old man of science fiction" Sir Arthur C. Clarke avled i veckan, sörjd och saknad av sciencefictionfans, läsare och futurister världen över. Han hann precis avsluta korrekturläsningen på sin sista bok, passande nog kallad "The Last Theorem", som han skrev tillsammans med Frederik Pohl. Clarke var en brinnande visionär som under sitt 90-åriga liv hann med att producera ett hundratal böcker, två långfilmer och TV-serier. Som hängiven tubdykare startade han "Arthur C. Clarke Diving School" på Sri Lanka dit han flyttade 1956. Han blev en gång kallad "the first dweller in the electronic cottage" eftersom han tidigt använde modern kommunikationsteknik för att kunna arbeta och hålla kontakten från det som då betraktades som ett u-land.

Mest känd är han för 2001: A Space Odyssey en mångbottnad och mångtydig film han gjorde tillsammans med demonregissören Stanley Kubrick 1967, året innan den första månlandningen. 41 år senare känns den fortfarande märkligt fräsch - även om den framtid Clarke och Kubrick beskrev paradoxalt nog tycks ligga längre fram i tiden idag, än den gjorde i slutet av 60-talet. Det har ju faktiskt gått drygt 35 år sedan en människa senast satte sin fot på månytan - och nästa gång ser inte ut att bli förrän tidigast 2019. Utveckling och framåtskridande är inte alltid så rätlinjig och okomplicerad som prognosmakarna vill få oss att tro.

Utveckling, framåtskridande och att återupptäcka fördolda kunskaper, är ett genomgående tema i Clarkes författarskap. The Sentinel, Childhoods End, 2001, 2010, 2061, 3001 och Rendevouz with Rama beskriver alla mötet med en överlägsen intelligens, en intelligens som vakat över oss, testar oss och lagt in prov vi måste klara för att komma vidare till nästa utvecklingssteg. Man kan också säga att det handlar om mötet med en djupare nivå inom oss själva.

Der är förstås ett klassikt tema, som finns i allt från riddarordnar och österländska kampsporter till västerländska roadmovies. Men Arthur C Clarke för det ett steg vidare och kryddar det med en rejäl dos utanförskap. För honom var utveckling och ny kunskap aldrig problemfri eller smärtfri. Utveckling innebar att bryta upp, ställas inför nya moraliska dilemman och lämna dem som inte kan eller vill utvecklas bakom sig. Karin Boyes inledningsstrof, "Ja, visst gör det ont när knoppar brister. Varför skulle annars våren tveka?" finns där alltid, viskande i bakgrunden. I 2001 brister det rejält för den tänkande och kännande skeppsdatorn HAL 9000. HAL är den enda ombord som vet rymdfärdens verkliga syfte, men han får inte berätta sanningen för besättningen och får en psykos när han börjar se besättningens okunskap som ett hot mot uppdraget. I det val HAL tycker sig se mellan att offra uppdraget och offra besättningen, väljer han att offra besättningen.

Den som stått inför en ledningsgrupp med information om hotande konkurrenter som ledningen för sitt liv inte vill ha, har kanske känt en liten gnutta av den frustration Arthur C Clarke bar på. Han var ju själv den nyfikne och tänkande bondsonen som ville läsa vidare, men inte hade råd att gå på universitetet. Förmodligen möttes hans drömmar med stor skepsis. Det var först i det brittiska flygvapnet, där han arbetade i det topphemliga radarprojektet, och senare på Sri Lanka - fri från uppväxtens begränsningar - som han fick fullt utlopp för sina tankar, visioner och sin säregna humor.

För visioner hade han onekligen, Arthur C Clarke. Redan 1945 publicerade han en artikel i Wireless World där han föreslog att man skulle placera kommunikationssatelliter i geostationära banor runt jorden. 1964 besannades hans vision när den första kommunikationssatelliten sköts upp. Hans idé om att kartlägga alla asteroider (Near Earth Objects) som kan kollidera med jorden är också på god väg att förverkligas.

Kvar att förverkligas är fortfarande hans "rymdhiss" (presenterad i The Fountains of Paradise 1979), som helt skulle revolutionera rymdfarten. Det är ingen tvekan om att teknologin skulle fungera, men dagens material är inte starka nog; nanorör av kolfiber skulle kunna vara en lämplig kandidat. Bemannade färder till andra planeter och datorer med känsloliv ser ut att ligga längre fram i tiden än Arthur C Clarke trodde. Och några gånger har han haft rejält fel; en tidig spådom han fått äta upp är att vi redan på 1960-talet skulle ha apor som hemhjälp

Vi brukar i våra kurser i strategisk omvärldsanalys ställa frågan vem som var bäst på att förutsäga framtiden: Filmen 2001 - ett rymdäventyr eller några av de tyngsta statliga utredningarna från samma tid? Frågan uppfattas gärna som retorisk, och de flesta svarar snällt 2001. Men sanningen är att båda hade lika fel - fast på olika sätt. Rätt svar är att vi behöver båda perspektiven lika mycket! Fantasi, intuition, känslor och hjärta, det som finns i höger hjärnhalva och som vi hittar i litteratur, film och konst. Men också logik, förnuft och kritiskt tänkande, det som finns i vänster hjärnhalva och som vi finner i matematik, ekonomi, statliga utredningar och empirisk vetenskap.

Problemet idag är att alldeles för många av oss som sysslar med omvärldsanalys, produktutveckling, affärsutveckling eller strategisk planering har en bakgrund i ekonomi eller teknik (själv har jag en civilingenjörsexamen i botten). Då är det kanske inte så dumt att försöka komplettera med ett mera "humanistiskt" perspektiv. När science fiction är som bäst, kan den fungera som en brobyggare till just det perspektivet. Och Arthur C Clarke skrev onekligen Science Fiction när den var som allra bäst

Leif Jansson

Shopping + Underhållning = Sant!
Hur kommer framtidens köpcentrum att se ut? Det är en av frågorna Docere, Centrumutveckling och ett antal fastighetsförvaltare och handelsföretag sökt svaret på i framtidsprojekten Köpcentrum 2025 och Handel och Livsstil.

En slutsats från båda projekten är att det kanske börjar bli dags att skrota det gamla begreppet köpcentrum. För just nu är trenden från handelsplats till mötesplats tydlig. I framtidens köpcentrum gör man så mycket mer än bara shoppar! Man träffas, umgås, "datar" (åtminstone i USA), äter och konsumerar allsköns upplevelser. Shoppertainment; shopping och underhållning i ett, således.

Ett tidigt exempel är amerikanska Bass Pro Shops, en kedja jakt- och fiskebutiker i USA där man ställer ut de djur som finns i trakten, har stora öppna akvarier med demonstrationer av fisketeknik och "Outdoor Skills Workshops" där man kan lära sig allt från flugfiske och bågskytte till hur man lagar vildmarksmat och hittar rätt i vildmarken med hjälp av GPS. Vid butiken i Springfield Missouri har man tom hjälpt till att bekosta ett "Wonders of Wildlife"-museum med 225 olika levande djurarter, interaktiva displayer, söt- och saltvattensakvarier. Kort sagt allt en jägare eller fiskare kan önska sig av upplevelser och shoppingmöjligheter, praktiskt samlat på ett och samma ställe.

Ett av de mera extrema exemplen är annars Mall of the Emirates i Dubai där man byggt in en inomhus- skidbacke, Ski Dubai. Låt vara att fallhöjden bara är 85 meter och längsta nedfarten blygsamma 400 meter, men ändå rätt udda för ett köpcentrum i kanten av en het öken.

Trenden blir också allt tydligare i Sverige. Kista Gallerian är efter ombyggnaden Sveriges största galleria med Skandinaviens största foodcourt (18 restauranger) och Sveriges första multiplexbiograf i ett köpcentrum. Vid Malmös norra infart växer just nu ett "upplevelsecenter" fram som, förutom butiker i två plan, innehåller restauranger, biografer och fitnesscenter. Den tid då det räckte att krydda ett köpcentrum med en McDonalds restaurang med bollhav för barnen tycks sedan länge vara förbi

Och kanske får vi snart se multifunktionscentra som i sig rymmer både butiker, restauranger, biografer, bostäder och arbetsplatser. En hel liten stadsdel där mycket av det som en gång fanns i den klassiska stadskärnan är samlat. De "gamla" stadskärnorna lär på sikt få räkna med tuff konkurrens från stadskärnepastischer i städernas utkanter.

Man kan fundera en hel del över drivkrafterna bakom utvecklingen. En är att vi allt mer går från att konsumera produkter till att konsumera upplevelser. Att berätta om sin senaste äventyrsresa ger idag mer "cred" vid kaffepausen än att berätta om den nya bilen. En annan är att vi lever i ett samhälle på högvarv där allt fler har problem att få "livspusslet" att gå ihop: Då blir det rationellt och tidsbesparande att shoppa, träffas, äta och låta sig underhållas på samma ställe. Att "shoppertainment" dessutom kan dra till sig nya kundgrupper och ge centrumägarna nya intäkter gör naturligtvis inte saken sämre.

Men frågan är om inte utvecklingen dessutom speglar en mera grundläggande förändring i vår syn på bostäder, stadsplanering och rationalitet.

Många av dagens svenska stadskärnor och förortsområden har sina rötter i modernismen, funktionalismen och den sociala ingenjörskonsten. Det vill säga en stark reaktion mot den gamla gyttriga, staden där smutsiga industrier blandades med mörka, trånga bostäder. Målet blev att skapa en mera funktionell - och framförallt funktionsseparerad - stad. Bostäder, arbetsplatser, rekreationsområden, handelsplatser, gång- och biltrafik drogs isär. De gamla kvarteren med sin innergårdar, ersattes med fristående lamellhus där solen kunde nå alla lägenheter. Mellan husen byggdes breda gator anpassade för en annan av modernitetens stora frihetssymboler - automobilen.

Syftet var gott. Men alla medaljer har en baksida och modernismens har blivit sterila stadskärnor med fyrkantiga lådor i glas och betong, miljonprogramsområden, villaförorter med klonade radhuslådor - och inte minst i USA - städer där man inte längre klarar sig utan bil. Under 60- och 70-talens rivningsraseri ville varje svensk stad med självaktning skapa sin egen kopia av Hötorget, Sergels torg, Skärholmen eller Tensta. Problemet var, om man hårdrar det, en övertro på funktionalitet och rationalitet. Mycket hjärna, mycket ingenjörskonst och alldeles för lite hjärta

I början av 80-talet började en motreaktion växa fram i USA kallad New Urbanism (eller om man så vill nyurbanism), där man ville lyfta fram det man betraktade som det bästa hos den gamla staden - en blandad miljö där bostäder, arbeten, butiker och andra mötesplatser alla låg på gångavstånd. Ett tidigt exempel var Celebration i Florida. I Sverige har vi bland annat Jakriborg, en nybyggd "stad" i sydvästra Skåne som - med viss framgång - försöker se ut som en medeltida Hansastad.

Nymodernismen har inte oväntat utsatts för stenhård kritik av mera traditionella arkitekter och stadsplanerade. I höstas hade radioprogrammet OBS en mycket underhållande serie kallad Den kluvna staden, där modernister och nyurbanister försökte ta heder och ära av varandra.

Men icke desto mindre tror jag att både nyurbanismen och shoppertainment fångar något väldigt viktigt och djupt mänskligt. Vi vill inte tvingas in i samhällsplanerarnas rationella fyrkanter där vi förväntas uppföra oss på ett visst sätt i en viss situation. Som människor är vi mycket mer oförutsägbara och kan mycket väl få för oss att shoppa "on the go" eller passa på att träna när vi egentligen skulle shoppa. Bara för att ta två exempel

Framsynta stadsplanerare och centrumägare bygger in möjligheter till spontanitet och "irrationalitet" redan från början. Övriga gör lämpligen ett studiebesök i närmsta park och mediterar över varför folk envisas med att trampa upp egna stigar i gräset, trots att det redan finns officiella tydligt markerade vägar genom parken.

Leif Jansson