Arthur C. Clarke. Visionär, outsider och brobyggare
"The grand old man of science fiction" Sir Arthur C. Clarke avled i veckan, sörjd och saknad av sciencefictionfans, läsare och futurister världen över. Han hann precis avsluta korrekturläsningen på sin sista bok, passande nog kallad "The Last Theorem", som han skrev tillsammans med Frederik Pohl. Clarke var en brinnande visionär som under sitt 90-åriga liv hann med att producera ett hundratal böcker, två långfilmer och TV-serier. Som hängiven tubdykare startade han "Arthur C. Clarke Diving School" på Sri Lanka dit han flyttade 1956. Han blev en gång kallad "the first dweller in the electronic cottage" eftersom han tidigt använde modern kommunikationsteknik för att kunna arbeta och hålla kontakten från det som då betraktades som ett u-land.

Mest känd är han för 2001: A Space Odyssey en mångbottnad och mångtydig film han gjorde tillsammans med demonregissören Stanley Kubrick 1967, året innan den första månlandningen. 41 år senare känns den fortfarande märkligt fräsch - även om den framtid Clarke och Kubrick beskrev paradoxalt nog tycks ligga längre fram i tiden idag, än den gjorde i slutet av 60-talet. Det har ju faktiskt gått drygt 35 år sedan en människa senast satte sin fot på månytan - och nästa gång ser inte ut att bli förrän tidigast 2019. Utveckling och framåtskridande är inte alltid så rätlinjig och okomplicerad som prognosmakarna vill få oss att tro.

Utveckling, framåtskridande och att återupptäcka fördolda kunskaper, är ett genomgående tema i Clarkes författarskap. The Sentinel, Childhoods End, 2001, 2010, 2061, 3001 och Rendevouz with Rama beskriver alla mötet med en överlägsen intelligens, en intelligens som vakat över oss, testar oss och lagt in prov vi måste klara för att komma vidare till nästa utvecklingssteg. Man kan också säga att det handlar om mötet med en djupare nivå inom oss själva.

Der är förstås ett klassikt tema, som finns i allt från riddarordnar och österländska kampsporter till västerländska roadmovies. Men Arthur C Clarke för det ett steg vidare och kryddar det med en rejäl dos utanförskap. För honom var utveckling och ny kunskap aldrig problemfri eller smärtfri. Utveckling innebar att bryta upp, ställas inför nya moraliska dilemman och lämna dem som inte kan eller vill utvecklas bakom sig. Karin Boyes inledningsstrof, "Ja, visst gör det ont när knoppar brister. Varför skulle annars våren tveka?" finns där alltid, viskande i bakgrunden. I 2001 brister det rejält för den tänkande och kännande skeppsdatorn HAL 9000. HAL är den enda ombord som vet rymdfärdens verkliga syfte, men han får inte berätta sanningen för besättningen och får en psykos när han börjar se besättningens okunskap som ett hot mot uppdraget. I det val HAL tycker sig se mellan att offra uppdraget och offra besättningen, väljer han att offra besättningen.

Den som stått inför en ledningsgrupp med information om hotande konkurrenter som ledningen för sitt liv inte vill ha, har kanske känt en liten gnutta av den frustration Arthur C Clarke bar på. Han var ju själv den nyfikne och tänkande bondsonen som ville läsa vidare, men inte hade råd att gå på universitetet. Förmodligen möttes hans drömmar med stor skepsis. Det var först i det brittiska flygvapnet, där han arbetade i det topphemliga radarprojektet, och senare på Sri Lanka - fri från uppväxtens begränsningar - som han fick fullt utlopp för sina tankar, visioner och sin säregna humor.

För visioner hade han onekligen, Arthur C Clarke. Redan 1945 publicerade han en artikel i Wireless World där han föreslog att man skulle placera kommunikationssatelliter i geostationära banor runt jorden. 1964 besannades hans vision när den första kommunikationssatelliten sköts upp. Hans idé om att kartlägga alla asteroider (Near Earth Objects) som kan kollidera med jorden är också på god väg att förverkligas.

Kvar att förverkligas är fortfarande hans "rymdhiss" (presenterad i The Fountains of Paradise 1979), som helt skulle revolutionera rymdfarten. Det är ingen tvekan om att teknologin skulle fungera, men dagens material är inte starka nog; nanorör av kolfiber skulle kunna vara en lämplig kandidat. Bemannade färder till andra planeter och datorer med känsloliv ser ut att ligga längre fram i tiden än Arthur C Clarke trodde. Och några gånger har han haft rejält fel; en tidig spådom han fått äta upp är att vi redan på 1960-talet skulle ha apor som hemhjälp

Vi brukar i våra kurser i strategisk omvärldsanalys ställa frågan vem som var bäst på att förutsäga framtiden: Filmen 2001 - ett rymdäventyr eller några av de tyngsta statliga utredningarna från samma tid? Frågan uppfattas gärna som retorisk, och de flesta svarar snällt 2001. Men sanningen är att båda hade lika fel - fast på olika sätt. Rätt svar är att vi behöver båda perspektiven lika mycket! Fantasi, intuition, känslor och hjärta, det som finns i höger hjärnhalva och som vi hittar i litteratur, film och konst. Men också logik, förnuft och kritiskt tänkande, det som finns i vänster hjärnhalva och som vi finner i matematik, ekonomi, statliga utredningar och empirisk vetenskap.

Problemet idag är att alldeles för många av oss som sysslar med omvärldsanalys, produktutveckling, affärsutveckling eller strategisk planering har en bakgrund i ekonomi eller teknik (själv har jag en civilingenjörsexamen i botten). Då är det kanske inte så dumt att försöka komplettera med ett mera "humanistiskt" perspektiv. När science fiction är som bäst, kan den fungera som en brobyggare till just det perspektivet. Och Arthur C Clarke skrev onekligen Science Fiction när den var som allra bäst

Leif Jansson