Eco-moms räddar klimatet?

Glöm Tupperwarepartyt! Nu är det "Eco-mom" partyt som gäller - åtminstone i Kalifornien. Där träffas fortfarande mammor över ett glas vin hemma i vardagsrummet för att diskutera olika hushållsprodukters för- och nackdelar. Men nu handlar det inte längre om den mest praktiska förvaringsburken, utan om vilka onödiga antibakteriella tillsatser som finns i våtdukar, vilka de bästa alternativ till PVC är, vilka diskmedel som är biologiskt nedbrytbara och hur man bäst minskar hushållets klimatpåverkan. Att man inte ska låta bilen gå på tomgång när man hämtar barnen på skolan är förstås en självklarhet; att man ska lämna bilen hemma är det inte - åtminstone inte än och definitivt inte i USA.

Fenomenet kallas "Eco-moms"; mammor som tillsammans agerar för en bättre miljö - i det lilla. Det är definitivt ingen slump att "New Oxford American Dictionary" utnämnde "locavore." till årets ord 2007. En "locavore" är en person som bara äter mat som är odlad inom en radie på 160 km (100 engelska miles) från hemmet.

Inte oväntat har det redan växt fram en hel självhjälpsindustri med handböcker, websidor, bloggar och communities som hjälper till med tips och råd. Vad sägs om Ecomomalliance som erbjuder en checklista med tio enkla steg för att komma ingång. Där kan man också tävla om att bli "eco mom of the month". Eller varför inte testa bloggen Green and Clean Mom med tag-linen "Being Green is sexy, sassy and fun". Söker man trendiga ekologiska plagg så finns siten Eco-chick ("Because Mother Earth is a Woman"). De som kommit lite längre upp i karriären kan lämpligen ladda hem ett Excelark med förifyllda åtgärder att pricka av.

Det är väl bara en tidsfråga innan trenden kommer till Sverige. Den innebär definitivt nya affärsmöjligheter för alla tillverkare av miljöanpassade hushållsprodukter. Och vid första anblicken kan det tyckas som ett mycket sympatiskt fenomen, vad kan vara mera rätt än att ta ett personligt ansvar för en bättre värld? Ända finns det anledning till några reflexioner kring fenomenet.

Den första är självskriven: Var finns alla "Eco-dads"? Om man bortser från Al Gore tycks de lysa med sin totala frånvaro - i USA såväl som i Sverige. Och med risk för att häda kan man fråga sig om ens Al Gore lever riktigt som han lär. Lever riktigt som han lär gör i alla fall inte den försäljare av stadsjeepar som i radions P1 försäkrade att han minsann förändrats det senaste året och börjat tänka på miljön med orden: "Oja! Senast sade jag till min sambo att vi måste stänga av handdukstorkaren." Ridå!

Den andra reflektionen är att Eco-moms tyvärr bara blir ytterligare en manifestation av vår jäktade projektorienterade livsstil. En livsstil som mer handlar om att administrera livet på bästa sätt än om att våga stanna upp och uppleva det. Och där allt ansvar läggs på den enskilde individen.

För den goda mamman har livspusslets eviga "Att göra listor" fått ytterligare några måsten. Att byta till lågenergilampor, sätta automatiska strömbrytare på allt från DVD-spelare till espressomaskiner, lobba för gröna bygglagar och köpa lokalproducerade livsmedel, bara för att nämna några.

Risken är stor att projekten som skulle dämpa vårt dåliga miljösamvete istället bidrar till att skapa nya dåliga samveten. Och dåliga samveten finns det gott om. I kölvattnet på Al Gores film har klimatångest - "Eco-anxiety" - blivit en stark trend. I San Fransisco Magazine kan man, som ett exempel, läsa om en kvinna som fått så dåligt samvete över sina nattliga bad att hon börjat bada i sin dotters "använda" badvatten.

Och USA vore ju inte USA om det inte redan började växa fram Eko-terapeuter (Eco-therapists). International Herald Tribune berättar om Linda Buzell, en Eko-terapeut i fashionabla Santa Barbara som ger ut Eco-Therapy News och håller sessioner för patienter med klimatångest i sin egen trädgård. Och hon är långt ifrån ensam.

Jag vet inte om det finns ekologiskt framställd Prozac ännu, men det är väl bara en tidsfråga. Organiskt odlad marijuana finns i alla fall redan, fast om det botar klimatångest är väl fortfarande en öppen fråga.

En mera besvärande fråga kvarstår dock. Vilket är egentligen bäst? Att ta ansvar för att lindra sin egen Klimatångest - eller att rikta den utåt mot de politiker och företag som är de enda med verklig makt att minska miljöförstöringen?

Leif Jansson

Från biohype till biobaksmälla

För några år sedan tog Gartner Group fram en modell för hur tekniska innovationer slår genom kallad Hype-kurvan. Hypekurvan börjar med ett teknikgenombrott som snabbt får ett medialt genomslag. Trendspanare, media, analytiker och branschgurus fokuserar helt på den nya spännande innovationens alla potentiella fördelar. Tekniken "hypas" tills den når "De uppblåsta förväntningarna topp". Problemet är bara att djävulen tenderar att sitta i detaljerna. Nu flyttas fokus istället till problemen. Tekniken är inte mogen, kunderna är inte mogna, betalningsmodellerna fungerar inte, utvecklingskostnaderna skenar, etc, etc. Den tidigare så hyllade innovationen rasar nu rakt ner i "Besvikelsens dal". Om produktutvecklarna orkar gneta vidare på den betydligt mindre glamorösa "skit-under-naglarna-nivån" kanske produkten så småningom lyckas kämpa sig upp för ”Upplysningens uppförsbacke” för att till slut nå "Produktivitetens platå". Men det är en resa som inte sällan tar uppemot tio år, och ofta sker i tysthet

Modellen togs ursprungligen fram för att förklara varför IT och telekomprodukter så sällan levde upp till förväntningarna - åtminstone inte på kort sikt. E-handel och 3G är bara några exempel på produkter som klockrent följt kurvan.














Men "Hype-kurvan" tycks fungera lika bra för andra innovationsområden, som tex energi och miljö. Under 2007 upplevde vi ju en veritabel global biobränslehype. Det var ingen hejd på alla problem biobränslen skulle lösa. Bioråvaror skulle rädda såväl klimatet som böndernas ekonomi. Vi skulle få vackra öppna landskap, miljövänligt bilbränsle, minskat oljeberoende och dessutom råvaror till mat, pappersmassa och timmer. Varje uns av kritiskt tänkande verkade fullständigt bortblåst.

Men nu är festen över! 2008 är redan på väg att bli den stora biobaksmällans år (kanske naturligt med tanke på att vanlig alkohol, etanol, är ett av de viktigaste biobränslena). Plötsligt kritiseras biobränslen från alla håll. Första attacken kom i slutet av oktober då FN:s "special rapporteur on the right to food" Jean Ziegler, dömde ut tillverkning av bränsle ur potentiell föda som "a crime against humanity" I början av januari kom kritiska rapporter från såväl EU-kommissionen som Storbritannien. I förra veckan lades två rapporter fram i Science som visade att med "fel" grödor och metoder kan biobränslen faktiskt ge högre (!) koldioxidutsläpp än den olja de skulle ersätta. Som lök på laxen hade tyska Der Spiegel i slutet av januari ett elvasidigt tema kallar "Our Hungry Planet: The Choice between Food and Fuel".

Kritiken mot biobränslen kommer på åtminstone fem fronter. För det första blir klimat- och energivinsten begränsad eller till och med negativ om biobränslen framställds på fel sätt eller av fel råvaror. Odlingsmetoderna börjar också ifrågasättas. För att ge plats år de växande palmoljefarmerna skövlas regnskog i Indonesien och Malaysia. Samtidigt blir konflikten mellan biobränslen och andra användningsområden allt tydligare. Enkelt uttryckt: Ska majs och vete användas för att mätta hungriga munnar i tredje världen eller för att mätta i-världens törstiga bilar? Ska skogsprodukter användas för att framställa massa och papper eller etanol? En fjärde problem är att ökade efterfrågan på bioråvaror i kombination med felslagna skördar har fått priserna att gå genom taket (bara i år har de amerikanska vetepriserna stigit med 50%). Slutligen har vi börjat få en debatt om arbetarnas hårda villkor i Brasiliens etanolfabriker och Asiens palmoljefarmer.

Innebär då det att biobränslena bara var ett luftslott? Definitivt inte, om man ska tro Gartners Hypekurva. På sikt när tekniken mognat och man lärt sig hantera dess avigsidor kommer säkert biobränslen att spela en viktig roll i energisystemet. Men första generationens biobränsle, som bioetanol, är definitivt inte den magiska lösning på alla problem som förespråkarna - inte minst lantbrukets starka lobbyorganisationer - påstått.

Här finns än en gång utrymme för lite klädsam självkritik. Alldeles oavsett vi kallar oss trendspanare, futurologer, omvärldsanalytiker, ekonomijournalister, strategi- eller managementkonsulter, har vi alla en tendens att okritisk hypa nyheter (vem vill missa en ny trend?). Dessutom saknar vi uthållighet, när innovationen till slut är mogen för sitt verkliga genombrott, då har vi sedan länge dragit vidare till nästa hype. Det är varken bra för branschens trovärdighet eller kundernas plånböcker.

Leif Jansson

Fusioner med kulturella förhinder

Professor Henrik Holt Larsen vid Copenhagen Business School har skrivit en forskningsrapport om hur ledarstilen skiljer sig i de olika nordiska länderna - och hur det i sin tur skapar problem för strategiska partnerskap och fusioner över gränserna.

Holt Larsens tes är att även om fusioner och samarbetet kan se väldigt bra ut på pappret, så stöter de ändå ofta på stora problem i genomförandet. Skälet är, menar han, att skillnaderna i kultur och ledarskap kastar grus i maskineriet.

Kulturskillnaderna kan vara nog så stora mellan företag i samma land. Men riktigt besvärligt kan det bli när man ska slå samman företag från olika nordiska länder. Skillnaderna i företagskultur och framförallt i ledarstil mellan länderna är nämligen mycket större än man kanske först tror. Ett aktuellt exempel är försöket att skapa ett gemensamt Coop Norden. Ett försök som slutade med att dagligvarukedjorna som ingått i Coop Norden återgick till konsumentkooperationen i respektive land.

Professor Henrik Holt Larsens rekommendation är att ta de kulturella faktorerna på lika stort allvar som de formella synergieffekterna. Och med glimten i ögat tillägger han att om man absolut vill försöka sig att bygga nordiska partnerskap, är det bäst att välja en svensk som VD. Då är sannolikheten störst att man får en VD som verkligen involverar medarbetarna i förändringsarbetet - en kritisk framgångsfaktor vid fusioner. Som produktionschef kan en finne vara lämplig och varför inte en norrman som ekonomichef (nåja, en ekonomisk kultur är nog inte det enda som gjort Norge till ett rikt land, var det inte något med olja också?).

Och danskens plats i företagsledningen? Den är given enligt Henrik Holt Larsen: Försäljnings eller marknadschef. Danmark är ju en gammal handelsnation som fått klara sig utan egna råvarutillgångar. De är inte för inte som danskar kallats nordens italienare, tillägger han.

Det är nog något alla vi som försökt göra affärer med danska företag har haft på känn. Men det känns ju alltid bra att få sina fördomar bekräftade av en dansk professor.

Leif Jansson

Gott nytt kinesiskt shoppingår!

Den sjunde februari firas Kinesiska nyåret. Kanske ingen stor köpfest i Sverige, men man behöver inte gå längre än till Storbritannien för att hitta livsmedelskedjor som aktivt marknadsför varor till kinesiska nyårsfirare. Ett exempel är ASDA (WalMarts engelska dotterbolag) som tom. lyckas profilera Uncle Bens ris som en produkt lämpad för att fira det kinesiska nyåret. I ärlighetens namn ska sägas att man också erbjuder en rad betydligt mera genuina kinesiska specialiteter.


Det är bara ett av många tecken som visar att etnisk, eller mångkulturell, handel håller på att växa sig stark - också inom de stora detaljhandelskedjorna. ASDA:s brittiska konkurrent Tesco, har bland annat riktat in sig på polacker. Tesco har tagit fram ett sortiment på 150 olika polska varor som man nu säljer i 370 av sina butiker. Ett skäl till satsningen är att det numera arbetar 1,2 miljoner polacker i Storbritannien, ett annat att Tesco aggressivt byggt upp en stark närvaro i Polen. Det nätverk av leverantörer som Tesco har knutit till sina polska butiker, kan man också använda för att förse sina engelska butiker med polska varor.

I Sverige har det inte gått lika snabbt, men mycket tyder på att den muslimska fastemånaden Ramadan - med den avslutande glädjefesten Eid al-Fitr - får sitt stora genombrott i svenska butiker i höst. Willys var tidigt ute. Willys ökade försäljningen ur sitt globala sortiment från 7,7 miljoner kronor under Ramandan 2006 till 10 miljoner 2007. 2007 års storsäljare, med 46.000 sålda förpackningar, blev färska dadlar. Coop noterar också stigande Ramadansiffror. Försäljningen ökade från 2 miljoner kronor 2006 till 5 miljoner kronor 2007.

För den som vill införa "nya" traditioner och köpfester har Svensk Handel tillsammans med Mångkulturellt Centrum tagit fram en "Mångkulturell almanacka" med alla stora högtider som firas i Sverige. Där finns datum för både nya helger som Ramadan, Sjusovardagen och det kinesiska nyåret och svenska klassiker som midsommar och surströmmingspremiären.

Det bästa av allt är, om man får tro Meta Troell som ansvarar för almanackan på Svensk Handel, är att det finns möjlighet att fira 25 olika nyår under året. Vilket innebär att man bara behöver hålla sina nyårslöften i medeltal två veckor, sedan får man en ny chans. Något som onekligen känns som en befrielse för alla oss med goda förutsatser men dålig uthållighet.

Leif Jansson

Tid för charmiga och målmedvetna råttor

Med det kinesiska nyåret går vi in i "Råttans år", enligt den kinesiska astrologin. Och nog verkar det som kinesiska företag försöker leva upp till de egenskaper som anses känneteckna en person född i Råttans år. Som den kinesiska Zodiakens första tecken är råttor ledare, pionjärer och erövrare. De är charmiga och attraherar lätt det motsatta könet (västerländska företag om man ska tro Kipling som en gång skrev att "Öst är öst och väst är väst och aldrig mötas de två") "Råttor" anses också ha höga ambitioner, jobbar högt för att uppnå sina mål och lyckas ofta uppnå dem.


Ett företag som uppenbarligen charmats rejält av en potentiell kinesisk friare är australiskt engelska Rio Tinto Group. Rio Tinto, ett av världens största gruvkonglomerat, är utsatt för ett fientligt uppköpsförsök från världens största gruvkonglomerat BHP Billiton. Rio Tintos bästa hopp har varit att hitta en "vit riddare" som kan matcha BHP Billitons bud.

Fem minuter i tolv kom den vita riddaren inridande från en riktning som hade varit otänkbar för bara tio år sedan - österifrån. I Kina är man bekymrade om att ett samgående mellan gruvkonglomeraten skulle driva upp priserna på järnmalm och andra råvaror ännu mer - och därmed hota den ståltörstande kinesiska ekonomin.

Den första februari meddelade därför Aluminum Corp. of China (Chinalco) tillsammans med det amerikanska Alcoa företaget att de köpt en 12-procentig andel av Rio Tinto. Det kinesiska bolaget står för 12,8 av de 14 miljarder dollar köpet kostar, Alcoa för de resterande 1,2 miljarderna.

Striden är långt ifrån avgjord, BHP Bilition har på sig till onsdag att komma med ett nytt bud, och frågan är om Chinalco verkligen har ekonomiska muskler att matcha dem fullt ut. Visserligen är
Chinalco är ett av Kinas största gruvbolag med investeringar i Australien, Kanada, Peru, Fiji, Guinea och Myanmar. Men BHP Billitions bud - som redan i november låg på 127 miljarder dollar - är ändå svårt att matcha för ett företag som "bara" lär omsätta 18,3 miljarder dollar och göra en vinst på knappa 3 miljarder dollar. Enligt den kinesiska astrologin lär ju dessutom råttor vara sparsamma djur.

Icke desto har den kinesiska ekonomin nu vuxit sig så stark att man kan kasta grus i maskineriet också för världens största gruvföretags planer. Hur många trodde det för bara tio år sedan?

Leif Jansson

Offensiv kundvård
Förra veckan skrev jag några rader om den svenske generalagenten som hade dålig koll på vad den amerikanske kollegan redan hade meddelat på olika fotocommunities. Mera offensiv tycks en av de stora fotowebbutikerna, Cyberfoto, vara. På en fråga om objektivet meddelar de "med vändande mail", att de ännu inte har några uppgifter om leveranstid och pris i Sverige, men att de nu lagt upp en sida med beskrivning på sin hemsida där de kommer att fylla i mer info så fort de får den. Företaget skickar också en direktlänk så att jag "själv kan hålla utkik".
Ett lika enkelt som smart sätt att skapa en relation med potentiella kunder redan innan man själv fått information de "vanliga" vägarna. På så sätt håller de kundernas intresse vid liv och lockar också in kunderna på den egna hemsidan (med "risk" för spontanköp). De kan också vara rätt säkra på att få de första beställningarna när väl produkten släpps officiellt

Leif Jansson